i en stad som alltid sov

det är någonting med den här låten som bit för bit pusslar hela livet framför mina ögon.
hela mitt forna, nuvarande & kommande liv.

bitar som visar en sexårig Stina med blöt rumpa och dåliga vinterskor sittandes i pulkabacken vid Nytorp med en Surahammars bruk-kåsa te i handen - eller små gröna blickar av sommar, pastellflygskepp med surt pulver i och Bambiögon gömda i det höga gräset på Björnön.
för att inte glömma våra konstanta trippar till Mockfjärd med slutstation min mormors whatever Alf och hans fru i den röda lilla dalastugan, med alla de där fåren bä:andes utanför.

jag vågar knappt undra hur många av pappas tusentvå gaffatejpade Volvos som färdats på vägarna till Mockfjärd! alla lika överproppade med Löfbladsbarn; så där så att kinderna liksom tryckts mot rutorna och man ser ut som en klump trolldeg. som med husvagnen i Sunes sommar, ni vet.
eller ja, för det mesta fick jag ju inte ens sitta vid ett fönster då det inte råkar te sig speciellt lagligt att färdas i knän på folk. jag hamnade oftast vid mammas fötter framför passagerarsätet, och gladde mig med det.

Mannen i den vita hatten(16 år senare) ger mig rysningar från en bästa vänskap som varken försvann eller brann upp.
nej, snarare hamnade bakom läxböcker och en skolgång som inte riktigt ville te sig.
en vänskap som på något sätt kom att bli en konstant saknad istället.
jag känner hur jag sitter vid köksbordet hos B med henne & A. hur vi aldrig slutar dricka te och hur vi verkligen tokfjantar oss tills klockan kittlande blåser i nacken av diverse anledningar.
kanske natten och dags:et att krypa till kojs, kanske A:s ständiga småpyssel med bullar, blommor och berså.

för fyra år och nio dagar sen hade jag för några timmar sen hört den här låten live, ruset var tre faktum i ett och skulle valet varit mitt hade jag bestämt placerat båda skinkorna på Sportfältet i Borlänge för att inte resa mig på hela natten.
det var helt sanslöst - alldeles, alldeles galet. jag var lilla fjorton, jag var lilla olyckligt kär i alla & speciellt en, lilla söndertvättade händerna och jag var lilla ego som fanns i varje textrad eller melodi Jocke & Kent förde fram.
i Sura satt jag fast, och Sura var allt jag inte skulle te mig i.
inte så där att jag kände en benägenhet att när som helst hoppa på första möjliga tåg och fly, utan mer.. längtan till den dagen jag skulle försvinna därifrån.
vilken tycktes komma relativt snabbt, med tanke på att knappa året lyckades gå.

varje kväll i köket hemma hos pappa fylldes av ett skuggat lampljus och Kent, mest Hagnesta hill och Isola, och jag var så himla stolt över att äntligen funnit musik jag innerligt och ärligt kände att jag älskade.
Ted Gärdestad skakade om mig ett år tidigare, men inte alls som Kent skulle komma att göra.
det är så svårt att sätta ord på - men i mig var jag Suras indiehjärta som slog och slog och slog och bankade skiten ur sig och minsann skulle visa hela världen vad det gick för.

Kent sa allt.
Kent var allt, och förstod mig när ingen annan tycktes göra det eller när jag inte ville att någon annan skulle höra. när jag inte ville berätta, då visste Kent i alla fall.
alltså, det var ändå inte på den nivån att jag fanatikerdyrkade dem och tapetserade varje liten tandkrämsrand med Kent - nej, mer på den att jag verkligen kände hur våra hjärtslag slog lika hårda slag, mina & Kents. i takt - du-dunk, du-dunk.
de var en vän, en älskad vän som alltid fanns vid min sida och i rullning, extas, när jag väl behövde det.
det fanns en mening med allt, att deras låtar sa mina tankar måste betyda något. livet ordnar sig, jag kommer ifrån Surahammar och mina händer blir mjuka, osöndertvättade, en dag.

alla mina skrivböcker, alla mina dagboksblad och alla mina blogginlägg från då är sminkade med små 'och som jag önskar att du var här nu, jag vill bara höra dina hjärtslag'-, 'det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall'- och 'jag tittar över axeln och ser dig blinka till'-visioner i arm blyerts och plasttangentskrift.

när jag hör den här låten, blir jag sex år i snön igen.
jag är nio på väg till Björnön, och i ett flygplan uppe i luften mot Grekland med alla syskonen och mamma.
lilla fjorton i extas, svart kavaj och ett stort vitt tält, bredvid Becca framför Kent.
lyssna på det mjuka introplocket i början.
jag ryser genom varje ven, varje gåshudsbenägen por och ligger plötsligt i min loftsäng i en lägenhet på högsta våningen, Nybyggsvägen, Surahammar.

bredvid mig på sängen vilar min dagbok, jag tänker på honom och önskar med allt som går att önska med att det ska bli vi. hans namn står i skrivstil bredvid textrader ur Visslaren och jag försöker drömma om hans nyckelben, fast inser ganska snabbt att jag inte alls fattar grejen med nyckelben.

tänk hur känslor till slut alltid klingar likadant, någonstans.