ett jag vet inte igen

ibland kan man inte sova när man borde, just för att man är för pigg för att sova.
eller så är man helt enkelt jättetrött i armar och knän och ögon, men kan ändå inte sova för att huvudet snurrar.
huvudet snurrar, hjärtat hjärtar och tankarna spinner väv med alla ens känslotrådar ...som för tillfället känns som stora och klumpiga rep, för grova att spinna vidare på eller veckla ut och på tok för gröpande, gnagande, slipande för att bara inte låtsas om och sussa in som en annan Törnrosa på Hästensmadrass.

ibland önskar man sig tillbaka typ tretton år och tre, nästan fyra(den är ju liksom mer än på ingång) lägenheter bakåt i tiden. i livet.
när man bodde i en trång men glad fyra på Magnetgatan i Surahammar, aldrig städade sitt bortskämt stora egetrum trots att man bodde ensam syster med tre stora storebröder, och skrev små gula brev till sin bästa kompis Max genom kuvert från Bamseklubben egentligen avsedda att sända en prenumerationsacceptans i.
när grannen hette Dagmar, var totalt kokoschizofren och samlade på katter. allas katter - jag tror hon hade två egna som faktiskt var rättfärdigt hennes, men ur hennes ögon hade nog hela världens katter fötts till jorden just för att utgöra hennes pussel perfekt.
hon bar alltid samma lila jacka minns jag, och när jag frågade mamma hur gammal Dagmar var svarade hon att Dagmar förmodligen inte hade någon aning om det själv.

ibland saknar man allt innan den där gränsen.
eller nej - alltid saknar man allt innan den där gränsen. men det är bara ibland det väljer att titta fram som ett ojämnt och gnagande rep trånandes upp och ner mellan revbenen.
innan, då.. när vuxen fortfarande var något stort och läskigt. så otroligt spännande, ouppnåeligt och uppfyllande ynka fyrtio procent av vår stora syskonskara Löfbladsbarn.
dom vuxna, som var dom tråkiga och kaffedrickande. dom vuxna, som var dom tårtorkande, bullbakande och omplåstrande kindnypande.
som en mamma, en pappa, en storebror Mattias, dagisfröken Babbelo eller min älskade mormor.

..och Björnön då.
södra, rara underbara Björnön - som alla ens somrar på smutsiga nakenknän och barfota småtår spenderades vid.
det där som verkligen var så nära paradis på jorden världen någonsin kan komma i all sin glans.
med bambisar skuttandes bredvid minivägen genom skogarna och ängarna med faluröda stugorna utploppade lite varstans i. och den finaste grönska med blommor och blad i alla former och färger man kan tänka sig.
lilla kiosken, lilla säsongsstugan, lilla Jocke & Agneta några meter upp i skogen, lilla dassen, lilla toaletthusen(tack och lov), lilla blå Volvobilen, lilla utrymmet bland tusen bröder, två föräldrar och en hund i lilla blå bilen, och lilla, åh så lilla en själv.

lilla, lilla jag
jag undrar jag
var jag hamnar en dag