A

idag träffade jag världens bästa människa.
hon som besitter det där ännu lite större hjärtat, och det kändes - hjälp! vad det kändes - att vi inte träffats på nästan ett år.
bara hela grejen att sitta där, i hennes bil igen, medan hon stapplade runt lite på Coop-parkeringen och oops!-ade bort att hon stod på zonen för de som saknar ett ben eller två.
det var så himla underbart.

och allt hon sa, när hon förklarade hur mycket dom faktiskt saknar mig också, fick mig verkligen in på tårstigen och jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen.
hennes vackra leende, som jag varit utan så förträffligt mycket längre än tillåtet, satt plötsligt där framför mig som så många tekvällar i Sura med henne & min pellirara underbara.

jag kan verkligen inte med någon form av ord eller läten beskriva hur mycket det betydde för mig, att i ren slump bara stöta på henne sådär - här i Hallsta av alla ställen.
när jag egentligen var på tok för febrig för att trippa runt ute och i mina isolerande tankedimmor inte ens märkte när hon, med bilen, tutade som en annan hockeyhuligan på krigsstigen.

jag vet bara att inget kunde hjälpt bättre, just nu. ingenting alls.
nu har jag börjat räkna ner, och om en vecka ekar hela lägenheten av utrymme och hyreshus.
den som ska bli någon annans att tampas med, under helt andra förhållanden och äventyr.

..eller vem vet, kanske kommer de tampas med precis samma saker vi gjort de senaste åren.
hemtrippningar mitt i natten och förbi läskiga skogen här utanför, i alla tänkbart möjliga årstider och färger.
de jag varje gång varit lika översprudlande glad och tacksam att jag överlevt, då jag med utpustningar wannabe, typ, Gudrunorkan äntrat lägenheten och pillat Pluttalie(katt) på magen med tårna i någon form av thank you I'm home!!-ceremoni.
sommarpromenader och cyklingar till Statoil där, på väg till Kolbäck, strax efter tio om kvällarna. de där som gett mig erfarenheter så som hur man försöker prata sansat med en norrman man inte förstår någonstans, medan resten av kroppen, psyket och bordssällskapet(Nattiz....) skrattar sådär så allting liksom.. kapsejsar.


och det är klart.
det går ju bra i Västerås också.
bara.. bara att jag kommer sakna det här så himla mycket.
det var ändå från stunden jag flyttade till Hallsta jag verkligen övertalade mig själv om hur mycket jag klarar, att jag klarar. och det var här jag träffade de vackraste individer jag vet.
här har jag upplevt alla dessa fantastiska minnen med dom - och det är ju självklart, jag kommer ju aldrig någonsin att släppa deras händer.

men jag minns en dag i december.
eller nej, en kväll i december - drygt nittio timmar innan julafton.
det var fredagen jag slutat skolan, så mitt lov hade just precis börjat. och logiskt sett, om man tänker i dom banorna, borde jag ju varit gladare än någonsin. där och då.
så var det inte,
jag låg på sängen och funderade över hur tusan allt kunde gått så snett.
vad jag gjort, hur hon kunde få mig så ledsen och vad tusan hon haft för anledning till allt det där hon sa(vilket jag inte ens idag fått svar på, tack du modiga människa för att du verkligen vågar prata med mig också), varför allt gått så fel med mamma och varför jag gjort det där jag lovat mig själv i nästan två år att aldrig göra igen.

jag ville allt annat än att vara kvar, och jag bara stirrade med alldeles för trötta ögon ut genom fönstret från min säng.
i ren undran och desperation kring vad tusan jag skulle ta mig till när jag inte ens kunde vistas där jag borde känna mig tryggast i världen utan att få panik, började jag gråta.
alla känslor och hela världen belamrade mig på en och totalt samma gång, och jag kände bara hur jag ville bort, jag orkade inte, jag orkade bara inte någonting.
sen ringde telefonen.
jag sprang alldeles utmattad ner för trappen och ut genom porten i bara t-shirten, för att möta min hjälte som kom halvvägs mellan mitt och hennes hus i en t-shirt och bara pyjamasbyxorna.
det var frostkallt och jag kunde inte ens säga någonting.
hela jag var bara skärrad och kraftlös.
men hon räddade mig.

och det är det dom gör. just det, på ett sätt jag verkligen inte i mina vildaste fattar hur dom klarar.
men det gör dom, så klart. och det är bara dom som kan.

(ja, idag får man lägga ut samma videos inom loppet av fyra blogginlägg)