..och jag vill tacka min mamma, min pappa, Nattiz, Emelie & Kenny som blev kära, Elfino, Anders, pianot, min termos...

jag vet inte..
men det är någonting med att en hel kväll pina sig så mycket mentalt av nervositet och prestationsångest att man seriöst funderar på att bryta av diverse kroppsdelar och sedan tvinga närmaste bil att skjutsa en till akuten, för att tjugofyra pluttiga timmar senare ha klarat av det största man någonsin gjort och drömt om sedan första andetag. kontrastfull kombination, typ.

det största.
lilla jag.
det allra största..

och tänka säj. jag dog inte. och jag har aldrig varit gladare över mig själv. men för att känna efter riktigt, riktigt ska jag pula i mig ett paket Ben and Jerrys. bara för att vara på den säkra sidan, liksom. man vill väl inte svälta ihjäl när man precis börjat leva hellur!