oh yes please markus come to me!

jag gillar att viktiga radiomänniskor från SR terroriserar mig nowadays. det känns verkligen som att min roll som ungdomsreporter på P4 har gjort sitt,



håhåjaja, ibland vill man pussa på folk trots att de tilltalas Ingemar och därav ger en flottiga flashbacks från en alkoholist- samt rökskadad mellanstadielärare som gjorde att vi bytte hemtelefonnummer.
alltså, han & mamma var gamla kolleger och så brukade han roa sig på kvällarna med att ringa och spela Mozart i telefon för mig, Perra & Nisse.

jag undrar vad han gör idag egentligen.. tänk så - tänk så är det han som sitter och tar emot drömgäster i P3? det kanske rent av är sjukt skitmeant to be att vi ska återförenas, Ingemar & jag?!
Ingemar och jaaaag, världens vackraste par... - ellör?
..
eh.
let's hope not



men ijallifalli gjorde det här mejlet min dag & nu tänkte jag äta, läsa lite och vänligt(...) men bestämt försöka få Photoshop förstå att när jag vill göra en Kulturkaos-affisch är det planschen som ska bli kaos, inte hela datorn för att sedan medvetet, hånskrattande och lipande drabbas av en dramaqueen-hårddiskattack och DÖÖÖ.
hehe.

varje dag som går är en dag närmare till Örebro,
så trots att den där hurricane:n pågår är det ett big fat plåster att den i helgen pågår i Örebro. det torkar tårarna, mer än det mesta. då gör lite stress mindre än vad en Lisakram kan åstadkomma. ijallifalli.
puss barn



..keej, alla-som-läser-min-blogg behöver förresten inte ens kommentera det där med mobilen. för det är faktiskt tyyyyp alla-som-läser-min-blogg som kommenterar det var dag annars. låt det här bara stanna såhär rent&mirakulöst utan kommentarer!
kort & gott, utan krångel: Bex, håll käften.
tack.