tänk dig att det är du & världen.

du vaknar upp en dag, smutsig och utmattad på en asfaltsgata, mitt i stan.
allt är tyst, inte ens brus av slirande bilar ljuder någonstans ifrån. det enda som möjligtvis kan höras, är dina flämtningar eka i tomrummet.
det är nämligen bara du som finns här på jorden, helt ensam och helt kravlös.
alla du någonsin haft någon form av kontakt med har dött - vilket även de du aldrig fick chansen att lära känna gjort.

den enda du har är dig själv. dig själv och dina minnen.
alla erfarenheter du släpat på genom livet i bagaget, de du sparat på för att 'de en dag ska hjälpa mig att lyckas. hjälpa mig att våga. bara min tid kommer', är nu helt utan verkan.
vad tusan ska du ta dig till med dem nu, när det liksom bara är du som existerar på en yta du + 599 000 000 099 dubbletter av dig nyss delade på?

tänk när hjärnan då sätter igång, när du sprungit runt ett tag och tjoat bland ekande skyskrapor efter hopp om att någon mer eller något annat än du finns där att kommunicera med - men inte fått något som helst svar, än just världens ständiga upprepanden av dina gallskrik på hjälp.
hela tiden skriker den tillbaka; kanske för att den vill trösta på något sätt, låtsas att det finns någon mer än du.

tänk; då sprungit runt ett par dagar i panik och faktiskt insett faktumet att det på riktigt, otroligt nog, bara finns du i hela världen som har någon form av livskraft kvar i kroppen.
människorna tycks inte bara ha förlorat sina liv, utan även deras kroppar är som uppgångna i rök och spritt språngande försvunna.

när du då börjar tänka; hela ditt liv i någon form av hopplös melankoli, allt du lärt dig, hela din framtid som nu aldrig blev den du planerat, de händelser du hela ditt liv gått och drömt om; längtat efter ska hända - som aldrig fick ske, alla dina fantastiska underbara nära & kära som nu är borta och det enda du känner i hela dig för tillfället är hur otroligt mycket du inte talat om för dem hur bra de är; du inte stöttat din bästa vän tillräckligt när denne känt sig sviken på grund av något och ringt dig, varav du undvikit att svara p g a reprisen av Vänner på tv; du inte berättat för din granne hur sjukt snygg han/hon är i håret; inte ens fått chans att berätta för den du redan i dina drömmar gift dig & skaffat liv med, hur makalöst fin han/hon är(fast chansen har funnits där för dig hela tiden, ni gick ju trots allt på samma skola hela gymnasiet); att den senaste gången du berättade för din pappa att du älskade honom var när du var typ sex år eller nåt; eller berättade för din mamma när hon tvättade senast att hon räddade hela din freakin' dag.

nu sitter du bara där; på en sten vid en sjö i en skog om du brukar kalla dig själv Per Gessle möjligtvis, men förmodligen någon mindre harmonisk stans - har man väl sprungit runt och letat efter mänskligt liv i tre dagar är väl kanske inte den där platsen man vanligtvis går till de stunder man helst velat undvika allt vad kommunikation heter, dit man går för att leta.

men nu sitter du alltså där och tänker på allt, funderar kring ifall du känner att du levt ditt liv efter det håll hjärtat slagit åt.
du börjar fundera på om.. om allt har varit värt det?
har det varit värt att spendera fem-sex med att välja datorn framför matteplugg, att du inte ens försökte ansöka om ett visst jobb du så gärna ville ha - för att du redan dagarna innan du föddes bestämt att de inte kommer vilja ha dig, att du bara önskade iväg dig själv från skolan och din klass då vardagstimmarna väl begav sig; när fritid är det absolut enda du har för tillfället samt resten av ditt liv- och du faktiskt, nu i efterhand, inte någonsin kunde sakna dem mer?

ångrar du alla stunder du sett någon lida och inte hjälpt till?
att du inte ens yttrat ett litet hej till hon som alltid ätit ensam i matsalen?
ångrar du att du inte någonsin tog reda på varför poliser är så himla blåa så himla jämt, hur en kaka med peppar i namnet kan vara så delikat, var i världen du kan hitta den godaste maten eller vad folk skulle säga om du en dag bara rakade av dig håret?

ångrar du inte att du bara lät tiden gå, klagade på vardagen, klagade på maten, klagade på regeringen, klagade på rastlösheten, klagade på städningen, klagade på musiken, klagade på kaffet, klagade på värmen, klagade på slasket, klagade på ditt flottiga hår, klagade på någon annans flottiga hår, klagade på dina föräldrar som inte orkat laga mat till dig, klagade på vad alla andra gjort och du skulle kunna gjort sååååååååå evinnerligt mycket bättre själv, klagade på Britney Spears alla missöden, klagade på förra årets modekläder, klagade på alla himla modebloggar som du ändå tydligen läste i smyg och visste allt om, klagade på dig själv på kort fast du vet att du blev så himla fin, klagade på all enorm vanlighet - för originell är ju det enda rätta, klagade på snällheten i personer du ansett varit inget annat än mjäkiga och töntigt ocoola, och till sist bara klagade på dig själv för att du agerat precis som ovan?
ångrar du inte att du aldrig någonsin ens försökte bryta cirkeln?
tänk dig att det bara är du i hela världen
..krävs det då ensamhet i benämningen ovan, för att du ska förstå hur hur få förunnat lyckligt lottad du är bara med tanke på det simpla faktum att just nu läser det jag precis skrivit?

hjärtat är till för inget annat än att användas av, för och till dig. tro mig.